Claes Andersson, en venn

Claes Andersson fra Finland kom til å bli en av de store nordiske poetene i den generasjon som slo gjennom på 1960-tallet. Det fantes et skandinavisk samhold på den tiden som gjorde at kontakter ble gjort over landegrensene og vennskap ble etablert, som kom til å bety mye for mange. Unglitterære tidsskrifter oppstod: det nye Profil i Norge (1966-68), ta’ i Danmark (1967-68) og mak (1969-70), Rondo (1961-64) og komma (1966-69) i Sverige – og FBT i Finland (1965-68), der Claes Andersson var igangsetter og redaktør. Initialene skulle stå for (selv om ingen sa det, så visste vi det) Finlands Bästa Tidning.

Nye navn dukket opp, også som kritikerbegavelser: Dag Solstad, Einar Økland, Tor Obrestad, Espen Haavardsholm i Norge; Hans-Jørgen Nielsen i Danmark; Torsten Ekbom, Bjørn Håkanson, Leif Nylén, Agneta Plejel i Sverige; Claes Andersson i Finland. Dette var skrivere født rundt 1940, som etablerte en ny samtidsforståelse i etterkrigstiden – de er ved å takke av nå: Ekbom (1938-2014), Nylén (1939-2016), Obrestad (1938-2019), H-J Nielsen (1941-1991) – og altså Claes Andersson (1937-2019).

Jeg møtte Claes Andersson i Oslo våren 1966, han opptrådte på Studenterkroa i Storgata, leste dikt og spilte piano – sammen med ham gjorde jeg mitt første forsøk på jazz&lyrikk, improvisert over hans dikt «Staden heter Helsingfors», der poeten «möter mänskorna utan identitet/ irrande omkring med blicken riktad mot ingenstans/ibland möter jag någon av dem/ som kommer fram till mig och frågar/ vem hon är/ vems hon är/ vart hon är på väg …». Diktet foregår midt i storbyen, men det er ikke sin egen sorg poeten skriver om, men den han ser hos de andre, sine medmennesker.

Et dikt heter «Fall 220» (altså Tilfelle 220. Roskislåda betyr søppelkasse):

Flaskan för sig själv till munnen

                          Känslan rinner bort

Värmen försvinner

                          Sover: känn hur gatan vilar

med hela sin tyngd mot hans ansikte

Han drömmer att han är ett barn som skrattar

Ur leendet sipprar några ljusblå suckar

som fryser fast i gatan

Här sover Veka

Roskislådans konung

Tarzans överman

Rolig som helvete

Snäll som ett lamm

Död som en mänska

Claes Andersson var psykiater av utdannelse og yrke, jazzpianist av legning, politiker fordi han drømte om et bedre samfunn: det å bry seg om folk omkring seg. Han kjempet for de utstøtte i «Novemberrörelsen» på 1960-tallet: de bostadsløse, folk i fengsel, mentalpasienter, seksuelle minoriteter. Han var første formann i det ytterliggående «Vänsterförbundet» fra 1990, satt som riksdagsmann i tolv år, var presidentkandidat 1994, kulturminister 1995-1998. Dessuten aktiv i Finlands psykiaterförbund, formann i Finlands svenska författareförening 1978-1982 – samt debattant, kritiker, oversetter (fra finsk til finlandssvensk), litterær redaktør som i FBT slo et slag for Bertolt Brechts politiske dikt, med maksimen «Sannheten er konkret».

I samlingen Samhället vi dör i (1967) kommer dét til uttrykk, ikke minst i diktet «Hamlet –66», som åpner: «Vad händer med mej när jag dör?» Over syv sider forklares medisinsk hva som forestår – her et kort utdrag. «Punkt ett: Min kropp torkar, inte olikt ett ratat äpple… Punkt två: Min kropp kallnar. Orsaken till detta fenomen/ beror av att de oxidationsprocesser upphör/ vilka tidigare höll mig varm till sinnes … Som tumregel är tryggt att minnas: i medeltal/ sjunker min temperatur 1 grad C per timme … Likstelheten, rigor mortis, är däremot en opålitlig indikator/ på själva dödsögonblicket. Den antas uppkomma/ till följd av muskelfibrernas förstelning efter kvävningen … Likvax- eller adipocirebildningen beror av en forändring/ i fettets kemiska struktur, speciellt vanlig i fuktig/ omgivning: jfr ’Ofelia i vassen’… Larverna har en viss förmåga att av min kropp göra ett/ ’benrangel’ med imponerande snabbhet, på 10-14 dagar …»

Dette var en type poesi annerledes enn den modernisme man kjente fra finlandssvenske poeter som Edith Södergran, Gunnar Björling, Rabbe Enckell. Claes Andersson framstod som den nye generasjonens finlandssvenske samlingsnavn, slik Pentti Saarikoski hadde tilsvarende posisjon blant de finskfinske.

Det var estetiseringen, naturforherligelsen, innadvendtheten den nye poesien gikk imot, den usosiale følelsen av avmakt. «När man granskar den gamla poesin från 1950-talet/ finner man/ att månen är en central symbol/ för ensamhet, alienation och anomi/ … eller en stekpanna för stjärnor». Claes Andersson betonet forfatterens muligheter og plikt til å gripe inn i samfunnsdebatten. «Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider», som en av hans diktbøker heter.

«Bli, tillsammans» heter en annen:

Vad förmår väl en snigel

mot en pansarvagn.

Ingen glödgas till mjöl inne i den.

Den rostar inte omgiven av lik.

Den mosar inte in någon i asfalten.

Knappt den gör en blomma förnär.

Men snigeln är snabbare.

Den når fram.

Den rör sig bland sådant som växer.

Den tar en omväg runt den brinnande staden.

Den har tiden på sin sida.

Den, liksom vänskapen mellan mänskorna.

*

Claes Andersson og jeg var venner i femti år, Cladon som han ble kalt. Jeg bodde hos ham i Ekenäs, der han var psykiater på sykehuset – i 1966, det året jeg deltok i det internasjonale forfatterseminaret i Lahti, et av de største på den tid, fordi Finland ikke entydig tilhørte «vestmaktene». Jeg antar det var Claes som hadde foreslått meg.

Den nye utgaven av Henry Parlands dikt lå på hans skrivebord. Jeg fikk kontakt med Finlands radio, gikk i studio og leste inn min novelle «Svingdør», bodde i skjærgården utenfor Borgå hos Johan Bargum, Claes’ gode venn – de skrev mange revyer sammen. Jeg fikk et dikt på trykk i Hufvudstadsbladet, illustrert av en tegning med flagg i toppen, som gir noe av den frihetsfølelse jeg fant i Suomi, som ikke alltid var like sterk i Gnore:

             På Runebergstayns huvud

enligt Ralf Nordgren

står en tolv tums spik

för att duvorna inte ska skita ner

honom.

På den tänker jag

innan jag far til Oslo

hissa en finlandssvensk flagga

för att visa min solidaritet

med duvorna.

*

Claes Andersson var en ildsjel og en utrolig produktiv forfatter, i tillegg til alt det sosiale og politiske han bidro med – en blanding av Bjørnson og Rifbjerg, om man kan tenke seg noe slikt. Av diktsamlinger ble det 24, dertil 7 romaner, 4 fagbøker, mer enn 30 dramatiske arbeider (skuespill, hørespill, revyer, tidbelegg). Han samarbeidet med Johan Bargum, Tua Forsström og mange andre.
Romanene fra hans siste tiår er lett kamuflert selvbiografiske: Ottos liv, Stilla dagar i Mejlans og Busholmen nästa – den siste kom kort tid etter at han døde. Der framgår at han hadde en pianotrio som han spilte ukentlig med, like til det siste. Thelonious Monk, Bill Evans, Oscar Peterson var favorittene – These Foolish Things (2002) er hans piano-CD; Mina tolv politiska år (2000) hans memoarbok fra politikken; Bakom bilderna (1972) den første romanen om alternativ psykisk helsevern.

Diktene fins i flere utvalg. De nyeste er Hjärtats rum (2012), redigert av Tua Forsström og – posthumt – Jag har all tid i världen (2020), den siste boken han selv stod for. I fjor kom også Riitta Kylänpääs store biografi Et nyfiket sinne. Claes Anderssons liv.

Han var oppvokst borgerlig i Helsingfors. At faren var utkommandert under hele krigen skapte et savn i ham, som preger en del av hans diktning. Det å bli forlatt og det å bli favnet er de to polene i hans kjærlighetsdikt. Selv om han alltid betonet det sosiale. Han opptrådte mange ganger i Oslo. Jeg minnes fra 1981 på Club 7, da Pentti Saarikoski også var med. Pentti var usedvanlig stolt, for denne kvelden var det Claes som drakk mest.

Seks barn, tre mødre – likevel en ensomhetsfølelse som følger med. Jeg besøkte ham i 1977, sa jeg ville bli far. Da begynner det å haste, sa Claes.

Fra samlingen Jag älskar dig med mina höstliga dimmor (2012), et dikt på måfå å avslutte med, blant så mange hundre å velge fra – ja, kanskje tusen:

                   Lätt som ett nyfött cirrusmoln, gjord av vind och mull

                            och gräs och sol

Och av renaste källvatten, en skopa ömhet underbart

hugsvalande

Man fryser och är ensam på jorden

Hon kommer och tar en i famnen, säger: vi två

ska ha det riktigt bra

Man tror att man hört fel men det har man inte

 Jan Erik Vold (f. 1939) er poet, oversetter, essayist, redaktør redaktør, plateartist. Siste utgivelser Tolv blå. Vinyl/ CD med Kåre Virud (Grappa 2019) og Tolv diktere i blått. Fra Petter Dass til i dag (Gyldendal 2019).

BLA 3/21.