Intervju

Silvia Avallone skriver även när hon inte skriver

Hon debuterade som poet vid 23 års ålder, men har sedan dess helt inriktad sig på prosa. Den geografiska platsen är alltid en av huvudaktörerna i hennes romaner. Och fortfarande spelar poesin en väsentlig roll som gruva för dyrbara ord.

Foto: Martino Lombezzi
Foto: Martino Lombezzi
Publisert digitalt

– Både min mamma och mormor var mycket flitiga läsare och påverkade mig starkt, säger Avallone, som var en nyfiken bokslukare redan som litet barn. Skrivandet var en följd av det starka intresset för böcker. Hon skrev poesi i grundskolan för att hon älskade att memorera dikter av de kända italienska poeterna Giovanni Pascoli och Giosuè Carducci.

– Jag älskade verkligen ämet litteratur i skolan. Men jag tänkte aldrig att jag själv en dag skulle kunna bli författare och färdigställa en roman. På den tiden kunde jag föreställa mig att vara lärare i italiensk litteratur på gymnasienivå, säger Avallone.

När hon blev äldre studerade hon på universitetet i Bologna och var två tentor från att ta lärarexamen, men blev förtvivlad när hon insåg att hon inte skulle kunna räkna med arbete som lärare inom kort. Hon återvände hem till sina föräldrar i provinsen, samhället Biella, cirka 50 kilometer norr om Turin i norra Italien. Avallone kände att hon var en börda i föräldrahemmet och påbörjade arbetet med sin debutroman. Resultatet blev Stål (Acciaio), som kom att bli hyllad (hamnade på andraplats i omröstningen till Stregapriset 2010) och handlar om den starka vänskapen mellan två flickor i industristaden Piombino i Toskana.

– Då förstod jag att romanen var min litterära form. Jag ville leva mig in i andras livssituationer och berätta en historia. Och jag vill tillägga att jag tog examen, om än lite i efterhand.

Boken Stål har översatts till ett tjuogotal olika språk och filmatiserades 2012.

Poesi och prosa

– Min första litterära kärlekshistoria var definitivt poesin, däribland nämnda Pascoli och Carducci, men också många andra italienska författare som Giacomo Leopardi, Pier Paolo Pasolini, Giorgio Caproni och Mario Luzi.

Hon berättar också att hon inspirerats av flera ryska poeter, som Osip Mandelstam och Anna Achmatova.

– Poesi döper verkligheten och framställer den med en precis språklig exakthet, men visar även att språket kan vara som en form av musik, säger hon. Avallone använder sig av sina favoritpoeter i sin prosa på olika sätt, eftersom hon inte kan föreställa sig en verklighet utan lyriska inslag.

– Poesin är ovärdelig för mig när jag till exempel ska gestalta och hitta skönhet i det som anses vara fult.

I 2007 gav hon ut diktsamlingen Il libro dei vent’anni (Boken för de tjugoåriga), men sedan dess har hon bara läst och inte skrivit poesi. Tre år senare publicerades debutboken Stål.

– Jag var 23 år när jag gav ut diktsamlingen. Det var som en början att få en känsla för språket. Sedan dess har jag inte skrivit mer poesi. Jag har hängivit mig åt romankonsten; jag förstod snabbt att «berätta en historia» var det starkaste behovet för mig. Däremot förblir poesiläsandet min gruva för dyrbara ord. Men mitt fokus ligger på det verkliga.

Hon säger att hon aldrig skulle ha kunnat skriva en riktigt bra roman med komplexitet hos karaktärerna, utan att ha noggrant läst och ingående studerat de franska och ryska mästarna från 1800-talet, framför allt Fjodor Dostoevskij och Gustave Flaubert.

– Även stora amerikanska romankonstberättare som exempelvis Truman Capote, Don DeLillo, James Ellroy och Richard Ford har varit stora inspirationskällor. Provinsiella dramer har jag alltid känt stor passion för och de amerikanska författarna vet hur man gestaltar en plats genom de brokiga karaktärerna som bor där. Jag har sökt i fransk, amerikansk och rysk romankonst efter de kvaliteterna som på bästa sätt skulle kunna skildra och säga nåt om mina italienska provinser. Elsa Morante och Elena Ferrante är de italienska berättare som främst inspirerat mig. De är mina förebilder och litterära mentorer när det gäller den inneboende berättarlusten och kvinnlig komplexitet, fylld av ljus och skugga.

Litteratur och ideologi

Avallone är övertygad om att bra litteratur är som en motsats till ideologi. Ideologier definierar och bekräftar, medan bra litteratur demonterar, motsätter sig och inte är dömande. Tanken är universell, men verkligheten är singulär och oreducerbar.

– Jag framställer kvinnorna i mina böcker utan definitioner och förutbestämda former. Jag vill visa komplexiteten hos kvinnor, inte begränsa dem. På detta sätt känner jag mig feministisk, som en attack på sterotyper av kvinnor. Jag känner mig också som feminist som medborgare, eftersom jag tycker att diskriminering på arbetsplatser och i hemmen är oacceptabelt – det är för många kvinnomord, för många övergrepp och för mycket våld. Ordet «feminism» behöver uppdateras med nya strider, även om jag givetvis känner stor tacksamhet för de som stridit innan oss. Men jag känner att det finns ett behov av att uppgradera det gamla ordet «feminism» med en ny ande (spirito nuovo) och här är det fundamentalt att inkludera männen – jämställdhet är en viktig fråga för hela samhället.

Föräldraskapet

I november 2015 födde Avallone sin efterlängtade dotter Nilde, men hon är noga med att inte kalla moderskapet varken en sagolik eller idyllisk tillvaro.

– Jag tycker att tanken att ett barn är en ängel som ger glädje, särskilt för en kvinna, fortfarande är mycket starkt rotad, inte bara i Italien. Jag ogillar även inställningen att en kvinna på något sätt blir mer fullkomlig som kvinna först när hon blir moder. Det är farliga stereotyper som jag skulle vilja ändra på.

Den senaste romanen Där livet är perfekt var hennes sätt att ifrågasätta vad som verkligen var hennes livs starkaste upplevelse – att bli förälder. Hon beskriver det som en revolution, en jordbävning eller ett språng in på okänt territorium.

– Ett barn är ingen ängel, utan en annan person. Det tillhör inte föräldrarna, även om föräldrarna har absolut ansvar i början av den nytillkomna människans liv. Det är ett mycket krävande ansvar, men vi måste lyckas med det. Lyckan, i denna enorma utmaning, går hand i hand med rädslan och osäkerheten, som inte ska tystas i det fördolda.

Hon gillar att skriva om ämnen som avslöjar tabun och som hon uttrycker det «sätter fingret i såret» när hon tar upp teman som infertilitet och adoption.

– Dessa erfarenheter visar enligt min mening viktiga aspekter av att vara förälder. Jag använder begreppet förälder, eftersom det innefattar både mödrar och fäder. Det är inte sant att barn bara behöver mödrar och sina fäder först i andra hand. Även detta är en stereotyp som jag vill bryta ner, säger hon.

Avallone skrev sin senaste roman med sin dotter i knät i en sele, för att ha händerna fria till tangentbordet. Hon skrev medan dottern sov, mellan amningarna, vid de mest oväntade tidpunkter.

– Det var naturligtvis en mycket tröttsam arbetsprocess, men gav också oväntade och starka adrenalinkickar. Min dotter gav mig uppfrisknande energi och nya ord. Alla arbetsgivare bör veta att moderskapet är som en sorts mänsklig utbildning. Jag tycker att staten ska hjälpa kvinnor att inte vara tvingade att välja mellan moderskap och arbete. Istället, åtminstone i Italien, tvingas alltför många kvinnor att överge sina karriärer när de får barn.

Populär i Norden

Sedan hennes debutroman Stål översattes till de nordiska språken har hon blivit en populär författare i de nordiska länderna.

– Tack vare mina romaner har jag haft förmånen att få besöka Oslo, Stockholm, Malmö och Helsingfors och miljöerna förtrollade mig verkligen. Även i Italien har jag alltid älskat havet på vintern, så jag kände starkt att det nordliga landskapet var bekant och rikt på poesi. Den bistra kylan skrämde mig aldrig speciellt mycket, i själva verket såg jag mest massor av lampor i fönstren med snö utanför, och enligt mig verkar dessa platser vara som gjorda för att läsa och skriva.

Hon berättar att hon inte har läst många svenska författare, men uppskattade Stieg Larssons triologi mycket och är nyfiken på att läsa fler svenska författare.

Betydelsen av platser och dialekter

De geografiska platserna är grundläggande för Avallone, eftersom de undervisar, hindrar, formar, begränsar och uppmuntrar personerna som bor där, ungefär som en förälder gör mot sitt barn.

– Jag utgår alltid från platserna, inte som en bakgrund, istället får själva platsen spela en av de mest betydelsefulla huvudrollerna.

I debutromanen Stål gestaltas den toskanska hamn- och arbetarstaden Piombino, i Marina Bellezza samhället Biella i norra Italien och i hennes senaste roman, Där livet är perfekt, skildras Bologna.

– Den sista staden, Bologna, är den jag valt för min framtid. De andra, Piombino och Biella, tillhör mitt förflutna, men jag känner ett behov av att återvända till dessa platser så ofta jag kan.

Piombino och Biella var för Silvia Avallone platser där hon drömde och fantiserade, men som hon också ville fly ifrån, samtidigt som hon läste och skrev mycket.

Jag är tacksam för att dessa platser är så olika och är mycket glad över att ha flyttat till nya ställen, dialekter, språk och landskap, eftersom det har varit en språkskatt. Jag vill även inkludera södra Italien och staden Neapel, som ofta är närvarande hos mig på ett dämpat sätt. Jag har aldrig bott där, men min pappa kommer därifrån och jag älskar staden oerhört.

Hon säger att den långsmala halvö som är Italien bjuder på en magnifik rikedom med starka motsättningar och skillnader från nord till syd. Historiskt sett bär landet en intensiv berättelse om migration. Hon önskar att politiken kunde hantera migrationen på ett bättre sätt.

Italiens språkliga rikedom kommer från dess många och mycket skiftande dialekter, som idag alltmer försvinner. Dialekterna har lämnat otaliga färger och nyanser till mitt språk. Det är mycket stor skillnad på dialekterna som talas i Piemonte, Neapel, Toskana och Bologna. Varje dialekt har sin speciella jargong och musikalitet. För mig innebär skrivandet till stor del att återskapa och gestalta den inneboende poesin i en plats, som kan vara hur det pratas på barer och på gatorna. Jag intresserar mig för det levande språket, det muntliga, dispyterna, samtalet och babblet – personerna som söker orden för att kämpa med verkligheten.

Jag skriver alltid, även när jag inte skriver

– Jag skriver alltid, även när jag inte skriver. Faktum är att den mest krävande delen när det gäller tid och energi är själva jakten efter en historia, att identifiera den, studera den, samla in material, göra intervjuer, resa, spionera, lyssna och slutligen sätta sig ner och påbörja det första kapitlet.

Nu håller Avallone på med detta insamlande förarbete, vilket är, som hon säger, «ett arbete bortom min planering och kontroll».

– Få saker är så vackra som födslarna av romankaraktärerna som har väntat lång tid. Det är inte som när ett riktigt barn föds, men båda händelserna är underverk för mig, och på det sättet påminner de lite om varandra, säger Avallone.

Powered by Labrador CMS